Budskapet på kampanjsidan är ”Stop the pity. Unlock the potential.”. Sluta tycka synd om afrikaner. Kontinenten behöver inte fler

västerlänningar som uppmuntrar till militära inventioner eller ska rädda dem. Bidra istället till utbildning och möjlighet till utveckling. Mama hopes ideologi är att jobba genom att lyssna på lokala samhällen och dess behov och därefter koppla ihop rätt folk och ge dem medlen att kunna förverkliga exempelvis ett skolbygge.

Jag har inte hittat några siffror på hur stor del av organisationen intäkter som går till projekten, men budskapet i videon kvarstår. Bryt ner fördomarna. Bygg upp kunskapen.

Så jag kontaktar Soran Ismail, inititativtagare bakom denna folkrörelse som ser ut att växa på rekordtid. Han är stressad på grund av den enorma respons har har fått det senaste dygnet men tar sig efter viss övertalning tid att svara på några frågor.

Hur kommer det sig att du startade denna hashtagg?

- Jag är trött på att behöva skämmas för den jag är. Kiwiskal är ändå något naturligt. Jag vill kunna gå med huvudet högt och är trött på att behöva gå till ett annat rum när det är fruktstund.

Vad vill ni uppnå med #kiwiriot?

- Jag vill öka folks medvetande och upplysa om kiwiskalsätare. Vi är ändå en ganska stor grupp och har länge inte fått komma till tals. Det är därför vi lyfter denna fråga och vill få bort tabut. Samt få fler att prova på.

Vi har kunnat bevittna hundratals människor som det senaste dygnet berättat om sina upplevelser av att äta kiwi med skalet på. Hade du förväntat dig denna enorma respons?

- Responsen har varit överväldigande, och det är kul att så många vågar komma ut ur kiwiskalet. Ingen ska behöva bära på en sån hemlighet. Och man ska veta att vi är många och vi kommer inte låta oss tystas.

Det finns de som säger att det är äckligt med kiwiskalsätare, och jämför det med att stoppa in en hårig pung i munnen?

- Vad är det för fel med pung? Denna diskriminering måste få ett stopp. Alla får göra som de vill, vi vill inte tvinga på någon någonting. Men de är dumma i huvudet. Det är en fördom och jag föreslår att de plockar upp en bok och läser på. Mycket av smaken och näringen sitter i själva skalet.

Nej,  alla är inte glada över den uppmärksamhet som #kiwiriot har fått. Al Pitcher, en känd nya zeeländare bosatt i Sverige sedan några år tillbaka, är fullkomligt rasande och har startat taggen #nejkiwiriot. Kiwi är nämligen smeknamnet på nya zeeländare, och Al anser att man har en bättre rätt till uttrycket. Jag försöker kontakta Nya zeelands konsulat här i Stockholm men där vill man för närvarande inte uttala sig i ”denna delikata fråga”.

Några som också har reagerat är Socialstyrelsen som funderar på att gå ut med en allmän varning och  avråda samtliga konsumenter från att äta kiwi med skalet på då skalet kan innehålla spår av bekämpningsmedel. Något som kan skada mänskliga organ.

Soran Ismail är dock skeptisk.

– Det här är en hatpropaganda som har spridits i flera år. Det är besvärande att en myndighet sprider denna information vidare. Det är bara att tvätta kiwin, så är det lugnt. Man behöver inte äta 20 stycken. Det är vår livsstil. Vad jag gör med min kiwi är mellan mig och den. Det ska Göran Hägglund skita i.

Hur kan folk som är neutrala i frågan agera?

- Det finns också en viktig miljöaspekt. Man sparar på en sked som man inte behöver diska, och det blir mindre avfall. Vissa kanske låter bli att ställa bilen på tomgång när de sover, andra väljer att inte äta kiwi med sked.

Vad blir ditt nästa steg i denna kamp?

- Jag åker på turné den 7:e mars och detta tar jag med mig över hela Sverige. I min raider kräver jag kiwi med skal och gula M&M:s.

Kameran tillhör polisbilen, och poliserna är nu anmälda. Mer läsning här och här. Nyheten har ännu inte fått ett stort genomslag i traditionella medier i USA, artikeln kommer att uppdateras när fler fakta kommer fram.

Uppdatering: Nu skriver även kanadensiska Metro om saken. Där nekar polischefen och menar att det rör sig om en påse som tagits från den misstänkte.

Uppdatering 2: Nu har det polisen släppt ut en full version av videon som ska visa att drogerna togs från den misstänkte först. Videon finns här: http://www.wktv.com/news/local/FULL-DASHCAM-VIDEO-OF-21111-Utica-traffic-stop-136602198.html

Ett främmande par hade alltså betalat deras nota. Anonymt. Forskare Sara Rosengren menade i en intervju häromveckan att givmildhet är en trend för 2012. Vi får hoppas att detta är det första beviset av många detta år.

- Jag fick beskedet för en kvart sen. Han ringde och sa att han har fått uppehållstillstånd och ska nu packa sina grejer för att komma hem, berättar Rouzbeh. Hon har hjälpt Ali under en låg tid och bl.a. polisanmält polisens övervåld. Fallet med Ali blev känt när aktivister dels stoppade en utvisning på Arlanda, där de protesterade på plats och köpte en flygbiljett och väl på planet lyckades få piloten att vägra lyfta med Ali ombord, och dels när polisen i smyg – utan att ha meddelat ombudet – försökte utvisa honom, och medpassagerarna på planet i Amsterdam vägrade sätta sig när de förstod vad som höll på att ske.

Vi återkommer med en längre intervju med Ali Mansouri när denne känner sig redo.

Idag kom JO-beslutet. Där riktas allvarlig kritik mot polismyndigheten i Gävleborgs län. 

I beslutet står det att läsa: ”Migrationsverket beslutade att utvisningen av en man som hade sökt asyl i Sverige skulle verkställas genom att mannen sändes till Iran, om han inte visade att något annat land kunde ta emot honom. Efter att Migrationsverket hade överlämnat utvisningsärendet för verkställighet till polisen sände Poismyndigheten i Gävleborgs län i stället mannen till Irak, vilket han inte samtyckt till. Genom sitt självsvåldliga agerande har polismyndigheten satt rättssäkerheten i asylprocessen ur spel. Den kritik som riktas mot myndigheten är därför av allvarligt slag.”

Jag kontaktar ombudet Emma Persson, som har engagerat sig starkt i fallet.

- Det är fruktansvärt. Jag finner inga ord. Polisen har begått ett väldigt allvarlig fel. De har verkställt en person till fel land där han nu sitter fängslad. Beslutet var väntat, säger hon.

Vad händer nu 
- Jag har kontakt med UNHCR som har honom som en ”viktig angelägenhet”. Han är prioriterad. Man har hört ärendet i domstol den 30:e oktober, och han har fått en advokat där nere som hjälper honom. Men det som behövs nu för att förmildra är att JO-beslutet översätts och skickas ner. Det som skulle vara viktigt är att Utrikesdepartemenet (UD) agerar.

Men UD säger ju att de inte ansvarar för honom eftersom han inte är svensk?
- Nej, ingen ansvarar för honom, suckar Emma Persson.

Jag kontaktar Willy Aflarenko, som är chef för den enhet inom Gävleborgs län som ansvarade för utvisningen. Han säger att han inte har läst beslutet och inte vill uttala sig.

När tänker du uttala dig?
- Ja, inte tänker jag läsa det innan helgen i alla fall.

Får jag fråga varför du inte tänker läsa det?
- För jag tänker inte läsa det!

Ni har fått ganska allvarlig kritik från JO. När tänker du läsa det?
- Det vet  jag inte.

Han vet inte när jag kan återkomma. Jag pratar istället med Anna Sellin, som jobbar på JO, för att försöka förstå beslutet och dess konsekvenser.

Vad händer nu?
- Ärendet är avslutat från JO:s sida.

Krävs det att polisen inkommer med något  svar eller agerande?
- Det kommer inte ske ytterligare  korrespondens mellan JO och myndigheterna.

Vad innebär beslutet rent praktiskt?
- Det är att myndigheten får kritik för sitt agerande.

Är det upp till myndigheten att besluta om de ska reparera sitt misstag?
- Beslut expedieras till de myndigheter som har varit inblandade. Sen är det upp till myndigheten att avgöra hur man ska agera.

Skulle du säga att den kritik som rikas från JO är skarp?
- Det står ju ”allvarlig” . Däri ligger en viss tyngd, avslutar hon.

Ombudet Emma Persson har skrivit till utrikesminister Carl Bildt, utan att få riktigt gehör. Hennes och framför allt Amins hopp ligger nu i att Justitiedepartementet tar tag i frågan och försöker reparera det misstag som polismyndigheterna har gjort.
- Justitiedepartementet och utrikdesdepartementet i samarbete bör försöka hjälpa honom. Sverige har något som kallas ”flyktingkvoten” som migrationsverket beslutar om. Det kan vara vid akuta och speciella situationer, och är inte en vanlig flyktingprocess. Då skulle UNHCR göra en bedömning och migrationsverket skulle kunna gå med på att ta emot honom, säger Persson.

- Departementen kan få ut honom om de vill. Det har slagits fast att polisen har gjort fel. Det kan inte bli mycket mer tydligt än det som står i beslutet.

Fotnot: ”Amin” heter egentligen något annat.

För några dagar sen var jag inbjuden till smygpremiären av Svansjön. En modern dansversion av den klassiska baletten. Det finns vissa papperslösa som jag hjälper och skriver om på Twitter, och en av dessa är en 30-årig tjej som har balett och dans som ett stort intresse. Eftersom jag själv gillar koreografen, bestämde jag för att ta med henne på denna premiär. Hon blev jätteglad av att bli tillfrågad, och frågade hur hon skulle klä sig. Ta på dig vad du vill, svarade jag, medveten om att man som papperslös flykting inte har så många val.

Vi möttes upp på centralen och promenerade bort till Dansens hus. Hon berättade hur skönt det var att få lämna lägenheten. Hon har gömt sig i lägenheter i tio år. T-i-o år. Mellan 20 till 30 har hon varit en fånge. I Sverige. Utan att ha blivit dömd, eller begått brott.
Vi kom fram till eventet. Jag uppgav mitt namn, och vi gick in. Hon tog av sig rocken, och under dolde sig en svart plyschklänning, med vissa paljetter. Det såg lite ut som en romsk klänning, med östeuropeiska inslag. Hon var lång, med markanta drag och syntes från håll. Jag tänkte att det nog fanns en hel del killar som skulle vilja gifta sig med henne. Då kanske hon kunde få uppehållstillstånd.

Jag såg vissa människor jag kände igen, alltifrån nöjesjournalister till modebloggare och D-kändisar. Vissa hade jag hälsat på tidigare. Någon kunde jag räkna som en vän. Mitt mål för kvällen var att få Olivia, som vi kan kalla henne, att konversera med massa människor. Sluta tänka på sin situation i några timmar. Jag kunde givetvis inte berätta för någon att hon var papperslös, det skulle äventyra hennes säkerhet.

Direkt vid de första stegen märkte jag att något kändes fel i luften igen. Några tittade. Nästan glodde. Inte på mig, utan på Olivia. Jag tänkte att jag inbillade mig för att jag oroade mig för henne. Vi gick bort till maten. Tog något att äta. Och ett glas bubbel. Hon undrade om man måste betala. Jag log och sa att det var gratis. Att det var därför dessa människor var här. Vi skrattade åt att jag var klumpig och spillde både mat och champagne. Jag blickade hastigt bort mot folkhavet. Någon modebloggare stod med sin vän och tittade misstänksamt mot oss. De vände blicken. Vi flyttade på oss och jag hejade på någon nöjesjournalist. Där fick jag en ny sorts blick. ”Vad gör du här med en ful tjej?” skrek den. Jag började förstå problematiken.

Ett: Vad var det här för brud med konstiga kläder?
Två: Varför är Damon här med henne?

Även om jag försökte hålla det inom mig, insåg jag att även Olivia kände av de dömande blickarna. Det var oundvikligt. Här ska hon på ett event, när hon redan känner sig och är utanför samhället. Självklart skulle hon vara extra mycket på tårna. Jag tänkte först att jag var en idiot som tog med henne. För att sedan inse vilka som var idioterna. Jag försökte ljuga om att folk kollade på mig för att jag var med på tv. Hon berättade att hon hade sett mig på Nyhetsmorgon. Någon fotograf kom fram och ville ta bild. Det lyste i hennes ögon. Hon kunde ju självklart inte vara med på grund av sin situation, och jag avskyr dessa mingelfotografer, men ställde ändå upp. Om än med bitter uppsyn. Hon såg stolt ut, vilket gladde mig.

Vi fick se delar av föreställningen och hon var lyrisk. På vägen ut träffade vi min kompis Rebecca. Hon berättade att hon och en kompis skulle fika och bjöd med oss. Äntligen en normal människa. Men så insåg jag att hon hade ett normalt jobb. Var en vanlig tjej. Med fötterna på jorden, istället för att sväva på moln byggda på förakt och förvrängd självbild.

Så här kommer några väl valda ord från mig till folk som går på kändisfester, i tron att de är ett särskilt utvalt folk:
Du är en pissig modebloggare, nöjesjournalist eller D-kändis. Du är inte Moder Teresa. Din existens på jorden är helt jävla meningslös. När du har dött kommer ingen att komma ihåg dig. Du kommer ruttna precis som alla andra. Du är ett får som blir bjuden på ett event, inpaketerad i en fårkedja, där fler får ska se ett får de känner igen, och vilja köpa produkten.
Döm inte människor baserat på deras utseende och kläder. Vissa har inte råd. Ni som var där och kollade snett var nära att förstöra en sargad tjejs fina kväll. Livet hade dock erbjudit henne långt större motgångar än dömande blickar från ett gäng nollor, så hon tog det graciöst. Slå upp det ordet.

Det bästa av allt? Det är när jag ser dem av er jag minns, och kommer att ge det till er i en hårfönsversion i era ansikten. Inte för att jag tror att det får er att förändra er, utan för att det är poetisk rättvisa. Fördomar besitter vi allihopa. Men vissa håller dem tillbaka. Bekämpar och stoppar. Så gott det går. Jag själv ska inte hyckla. Det är en daglig kamp, inom även mig.

Jag fick mig också en slev av fördomar den här kvällen. Någon twittrade om att min bild fanns på Finest.se dagen efter. Hade jag vetat att det var denna skitsajt som fotade hade jag inte ens ställt upp. Men döm om min förvåning när jag går in och ser att de på bilden har retuscherat bort mitt brösthår! Vad är det som är så skrämmande med brösthår tänkte jag. Då ser jag att det är okej på en annan som är med i bildserien. Men mitt kraftigare brösthår är bortretuscherat. Det passar sig kanske inte in i ett sånt här event?

Screendump från Finest.se

”OBS! Montage.”-taggen kunde väl vara på sin plats kan man tycka. Nu tänker ni: Hur mycket brösthår har den här snubben egentligen? Jo, det ska jag visa er. Samtidigt som jag lämnar ett meddelande till Finest.se.

”Tumme upp” tänker ni. Vad trevligt. Men där jag är född betyder tumme upp ”up yours!”. Och det är vad jag känner för Finest, kändisevents och folk som inte kan vara sjysta mot varandra. Ja, jag har hår på bröstet. På händerna. På fingrarna. Lär er leva med det.

Framför allt hoppas jag att ni kan lära er att leva med er själva den dagen Skugge, Bindefeld och andra eventfixare slutar höra av sig.

Edit: Det framkom inte tydligt i texten, men självklart är inte alla idioter på sån här fester. Finns en hel del softa också. 

Enligt Football Agenda så hade han en chans på 64 (eller 1,6%)  att pricka rätt. Ändå imponerande.
Folk har redan utnämnt honom till den nya Paul. Bläckfisken som under VM 2010 förutspådde Tysklands matcher med rätt utgång.