Bortsett från att det var en av de mest friska debatter Publicistklubben erbjudit landade man aldrig riktigt i frågans kärna. Vad är det som gör att varumärken ens krävs eller behövs.

Personliga varumärken, eller ”profiler”, har alltid efterfrågats. De har funnits i spalterna med stora bylines eller skapats automatiskt utifrån tv-framträdanden. Samtidigt har vi kommit i en tid där fler plattformar har dykt upp, där vem som helst kan publicera sig och nya profiler därmed skapas. Den som har räckvidd här har också makt.

Men varför är det här viktigt? Varför har vi fått den här utvecklingen?

Jag är verkligen ingen expert i sociala konstruktioner, samhällsutveckling eller antropologi. Men jag tror det finns några saker som är viktiga att inse, allra mest om man är journalist och söker relevans i vårt samhälle. Att det till stor del handlar om det nyord vi skapat för nätets utveckling: Sociala medier.

Ett nät som så uttryckligen bygger på sociala relationer och konventioner kräver också avsändare som är sociala. De som har lyckats i sociala medier har varit just det: Bjudit på sig själva, använt sin person, blandat högt och lågt och lyssnat på sin omgivning. Anpassat sig till samtalet och de sociala konventionerna.

Hela Publicistklubbens panelsamtal blir plötsligt en ironisk kuliss. De äldre journalisterna, med Janne Josefsson i spetsen, vevar om hur en yngre generations förfall, pekar ut Ebba von Sydow som bricka i ett spel och Alex Schulman som köpt. De äldre journalisterna (ja, låt oss för enkelhetens skull generalisera) lever i en vanföreställning om att världen är byggd på avsändare och mottagare och att avsändaren därför har ett tillfälle att sända och att allt därför måste vara klanderfritt. I deras värld har man bara en chans och när den nu, genom att bjuda in kommersiella aktörer, förbrukas försvinner också förtroendet för personen. Och gör den inte det är journalistiken i fritt fall.

Ebba von Sydow och Alex Schulman är uppenbart chockade under debatten. Inte bara för att de attackeras så hårt och med sådant brinnande engagemang, utan också för att frågan är så befängd? Har dessa äldre journalister, som påstår att de står med fötterna rotade i myllan, aldrig mött folk på nätet? Har de inte förstått?

Att det förhåller sig just så blir uppenbart när Stina Dabrowski uttrycker sin djupa förvåning över att 1) Ebba von Sydow har en så fin blogg 2) har så insiktsfulla bloggkommentarer. Som att sociala medier, läsarmedverkan, är begränsad till kvällstidningars vanvårdade kommentarsfält?

Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av journalisthögskolan, de kommer inte att adlas av traditionella tv-kanaler, utan växa fram från de som klarar av de sociala relationerna bäst. Det är därför journalister behöver vara varumärken. Eller kalla det att vara ”personlig”. Precis som vi behöver vara personliga när vi träffar folk vi intervjuar. Vi säger hej, pratar väder, drar en anekdot, visar oss närvarande och på samma nivå innan vi börjar vårt samtal.

Det har inte krävts tidigare. Då har det inte funnits särskilt många kanaler att välja på. Vi har tvingat in våra läsare, lyssnare och tittare till oss. Idag måste vi förtjäna vår plats.  Det kan vi försöka göra genom att låta våra mediehus varumärken ta plats i sociala medier. Men där upptäcker vi snabbt att de knappast kan vara lika sociala som människor.

Det är i den kontexten våra medarbetare, journalisterna, behöver vara personliga. Det är därför vi behöver fokusera på deras person. Det är därför vi behöver uppmuntra dem att vara personliga, berätta om väder och vind, vara triviala ibland. För att hjälpa journalistiken fästa hos mottagaren.

Ajour försöker, ganska trubbigt, arbeta utifrån den här insikten. Det är därför vi har bylines stora som hus bredvid varje text. För att den personliga avsändaren är viktig. För att du bättre ska relatera till det jag skriver. Det innebär inte att jag ger avkall på de journalistiska metoderna, men att det sker en förskjutning där du kräver att förstå vem som skriver en text. En relation till avsändaren.

Domen om Publicistklubbens debatt föll på nätet redan innan debatten hann avslutas. Janne Josefsson är en empatilös gubbe. Och det hade kunnat bekomma Janne Josefsson om han någonsin skulle läst vad hans omgivning tyckte. Det gör han inte. Istället stänger han högfärdigt in sig i ett rum i SVT Göteborg och fortsätter göra journalistik med tron att det han gör och väljer är viktigare än andra.

Den insikten fungerade en gång i tiden, när några få var tvingade att välja för många andra. Den fungerar inte i en tid som ger makt åt de som lyssnar, anpassar sig, förstår. Men framförallt bara är sociala.

Komikern Magnus Betnér gjorde en Louis CK – la ut sin senaste show exklusivt på nätet. Istället för att tjäna pengar på sälja det till tv bad han användarna betala 49 kronor för att ladda ner en kopia. Men medan Louis CK tjänade en bra hacka har Magnus Betnér sett ett annat resultat. Han behövde 10 000 nedladdningar för att täcka sina kostnader. Hittills har han fått 3100. Men fildelningssajten Tanka fetast har registrerat 7000 nedladdningar.

Magnus Betnér är besviken.

- Det är såklart tråkigt när jag gjort allt jag kan för att få ut en lyxig produkt till ett superpris. Det är den mest påkostade av mina shower och den kostar överlägset minst. Förmodligen är det väl ännu fler som tankat ner den illegalt från andra sajter, men jag har inga siffror på det, säger Magnus Betnér till Ajour.

Inledningsvis hade Betnér stora tekniska problem och flera rapporterade om att de istället laddat ner den via fildelningssajter, men sedan betalat för sig. Betnér menar att det var så de första dagarna, men att det inte kan vara en förklaring.
- Nej det tror jag inte. Det är säkert minst fyra gånger så många som har tankat illegalt som de 3100 som har betalat för sig. Teknikstrulet löste vi ganska snabbt också, så jag tror det gjorde marginell skillnad. Nästa vecka kommer också en torrentlösning på min sajt.

Tror du att fler betalsätt, kanske sms, hade hjälpt?
- Fler betalningssätt hade säkert gett några nedladdningar till, men vi snackar 10-tal, inte 1000-tal och varje ny betalningsmodell man lägger till kostar pengar så vi fick lov att välja bort några. Det finns både kreditkort, paypal och ett par internetbanker så om folk vill ha showen borde det kunna räcka tycker jag.

På Pirate bay är det flera som hänvisar till din sajt istället för att ladda ner den illegalt. Tror du sådana uppmaningar hjälper?
- Nej, att ladda ner film gratis har blivit en livsstil som verkar oerhört svår att ändra på.

Det här var ditt försök att göra något nytt i en bransch som har svårt att hitta nya intäktsströmmar – hur utvärderar du det nu?
- Som det ser ut nu så sänder jag nästa show i tv och skiter i att ge ut den på annat sätt över huvud taget. Fler kommer att se den och jag kommer få mer pengar som jag kan lägga på annat. Men det var helt klart värt ett försök.

Du satsade en halv miljon på projektet, hur mycket räknar du med att få tillbaka? Har projektet nått sin peak?
- Jag räknar nog med att få tillbaka pengarna så småningom, även om jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Det kanske slutar med att jag säljer den till någon tv-kanal i höst för att få igen det sista. Om någon vill ha den. Comedy är ju lite färskvara och kanske särskilt min.

Hur ser du på framtiden, kommer du våga göra något liknande igen?
- Våga gör jag ju, men frågan är om det är värt besväret när jag får både större exponering och mer pengar i plånboken med gamla distributionskanaler. Men vi får se, jag har lite idéer för hur man ska kunna tweaka projektet till nästa gång.

Om du skulle göra det igen – vad hade du gjort annorlunda?
- Göra en billigare produktion, t ex skita i HD och inte ge möjlighet till fullt så många format. Kanske ta bort en kamera och strunta i att texta. Hade nog kunnat spara 150-200 000 på det och lagt de pengarna på marknadsföring i stället. Men jag ville som sagt testa det här fullt ut med en superlyxig produkt. Och så hade jag sett till att sajten för nedladdning funkade bättre innan jag släppte den. Ha en fungerande torrent-lösning från start till exempel.

Youtubefenomenet Mange Makers har Ajour skrivit om flera gånger. Pojkarna som gjorde en låt på skämt, ”Fest hos Mange” la upp den på Youtube och plötsligt satt med 5 miljoner visningar och ett skivkontrakt med Universal. Läs mer i våra tidigare inlägg.

Efter Fest hos Mange har de släppt ett gäng varianter av samma låt och en uppföljare. Och i torsdags släppte Mange makers sin tredje singel – givetvis med sin start på Youtube. På två dagar har den fått över 350 000 youtubevisningar.

Det finns flera saker som är värda att notera med den nya musikvideon. Inte bara att flera av bandmedlemmarna saknar funktion: Den beatboxande medlemmen är nu bara aktör och den charmigt falsksjungande har autotunats till skönsång. Men budgetet är en helt annan. Det såg vi såklart redan med Mange bjuder – Universals inblandning gör att man har pengar att göra mer påkostade videos. Men här finns också en helt annan kommersiell medventenhet.

Under klippet finns såklart hänvisningar till Itunes och Spotify (där låten funnits sedan igår), men också till merchandise. Även i videon läggs stort fokus på deras t-shirts, som de själva använder under delar av klippet.

För ett gäng som bara råkade göra en hit baserad på gratis youtubevisningar känns det som att den senaste videon försöker paketera gruppen på ett tydligare kommersiellt sätt som gör att det förlorar lite…själ? Oavsett det är det såklart en viktig sak att hitta nya och andra intäktsströmmar. Det är en både naturlig, till viss del tradtionell, men också intressant utveckling.

Relaterat: Läs Ajours serie om Sveriges största Youtubestjärnor

Uppdaterat: I dag gör Aftonbladet en intervju med Mange makers

Ajour har flera gånger tidigare skrivit om Jean Kabuidibuidi. Bland annat om uppgifter att svenska poliser mutat kongolesiska tjänstemän och sänt när Jean själv berättat om utvisningen. I Sverige har flera organisationer kämpat för Jeans rätt att komma tillbaka och i dag vid lunchtid möttes han av vänner och familj på Arlanda.

Enligt hjälporganisationen Diakonia har ”Nelson mandelas vänner” berättat hur Jean Kabuidibuidi torterats av landets säkerhetspolis efter att han landat i Kongo.

Jean har lyckats återvända till Sverige genom ett arbetstillstånd.

Läs mer: Pressemeddelande, Nyheter24, Dagen. Uppdaterat: TV4 ikväll:

Läs våra tidigare texter om Pastor Jean här.

Idag presenterar Intellecta sin stora twitterundersökning ”Twittercensus”. Vi har redan rapporterat om de stora slutsatserna, men nu under eftermiddagen hålls en detaljerad genomgång av svenska Twitter.

Vi rapporterar direkt på taggen #twittercensus, men du kan också följa presskonferensen här:

Här nedan kan du se hur twittersverige ser ut i dag. Ladda ner hela rapporten Twittercensus här.

Jag hade nu förvisso koll på att det finns en inbox där meddelanden skickas ut från sidor och grupper jag är med i. Men här fanns mycket mer. Jag hittade ett fint mejl från någon okänd som hade läst en gammal text jag skrivit. En text till Ajour från en extern skribent och ett mejl från en bekant jag inte var Facebookvän med. Jag har nu skickat flera svar – upp till ett halvår för sent.

Gå in och kolla i din mejlbox också – hur många gamla obesvarade mejl hittar du?

Jag har sedan några veckor fått testköra Hangout och är måttligt imponerad. Visst är det läckert med livevideo, men det är långt kvar till att utmana Bambuser.

I korthet är Hangout on air en tjänst som främst är till för konferensvideofunktioner. Ännu är det till exempel meckigt att livesända via mobilen (även om jag tror det går att kringå genom att bjuda in någon annan till en hangout som kopplar upp sig på mobilen).

Men det finns flera andra häftiga funktioner. Som hur enkelt man kan växla mellan att dela en bild på sitt skrivbord, eller lägga upp ett youtubeklipp.

En hangout startar man genom att ett konto på Google+ och genom att trycka på ”hangout”. Har du sedan ett youtubekonto kopplat till samma googlekonto kan du livestreama direkt på Youtube. Innan du börjar får du en webbadress att klistra in på den sajt du vill att livesändningen ska gå ut på. Givetvis postas det också automatiskt på ditt Google+-konto.

Självklart är det kopplingen till Youtube som är det smarta. Nu slipper man mellansteget med att spela in och sedan ladda upp klippet för att posta en enkel hälsning via Youtube.

Detta första steg ger en fingervisning om hur tufft det kommer att bli för Bambuser i framtiden, när Youtube skruvat mer på tjänsten. Men än så länge är det mest en kul grej, med helt andra användningsområden än de för Bambuser.

Här kan du se mig fumla med hangout on air en av alla dessa kvällar när jag försökt förstå mig på tjänsten:

Här ser du en introfilm för hur Hangout fungerar:

”Twitter har också fått större genomslag i grupper som tidigare inte använde mediet. När vi 2011 tittade på de vanligaste förekommande orden i användarnas beskrivning var ”journalist” det mest frekventa ordet (småord och bindeord bortplockade). I dag är både ”student” och ”musik” vanligare.”, skriver Intellecta i ett pressmeddelande.

Imorgon förmiddag släpps hela undersökningen. Ajour återkommer med en längre rapport då.

Uppdaterat: Idag skriver jag en krönika i DN om den nya undersökningen, där ytterligare statistik framkommer om att 53 000 twittrar varje dag.

Uppdaterat2: Här är vår sammanfattning av undersökningen.

Tidaholms motorklubb Labbås car & bike har något ofrivilligt hamnat i blickfång under helgen.

Under en bilutställning på torget i stan hade motorklubben planerat en uppvisning av flera bilar. Bland annat en hydrabil, som med hjälp av hydraulik hoppar en halvmeter upp i luften. Men när förararen hade glömt bilnyckeln fick en gammal Scorpion hoppa in emellan och visa upp en ”motorsprängning”.

- Motorn går igång någon minut, sedan stannar den helt enkelt. Det är inte så dramatiskt. Det blev mer dramatiskt på det här sättet, säger Arne Lundgren, ordförande i Labbås Car&Bike.

Det kan man säga. Detta hände:

Vad var det som hände egentligen?
- Ja, haha, med en motorsprängning låter man en bil gå utan olja och vatten. Den här gången blev det för hett och han började driva bakåt helt enkelt och gick in i en annan bil.

Vad tänkte du när du såg saken?
- Min absolut första tanke var att jag hoppas den går rätt bakåt. Men jag såg rätt fort att den gick in i Mikaels bil.

Mikaels bil var också den hydralbil skulle visas upp härnäst.

- Vi uppträdde med den i alla fall det blev bara lite plåtskador.

Och Mikael grät inte över skadorna?
- Nej, han var lika glad som jag att det inte var andra som kom emellan.
- En kan grine åt det efteråt. Det kan ju glädja många det här nu när det är uppe på Youtube och allt. Det är bara synd att vi inte får en krona för spridningen, då hade vi kunnat finansiera nästa år, säger Arne Lundgren till Ajour.

Här ser du hur de krockade bilarna såg ut efteråt:

(via Bilsport)

Uppdaterat: Sveriges radio intervjuar mannen som filmade händelsen.

Jag läser förstrött uppdateringar och nyheter om valet i Grekland och hur högerextrema har tagit plats. Suckar och skakar på huvudet så där som man brukar. Men så länkar någon in mig på en artikel och jag fastnar, fasar, ryser.

Det är inte längre tal om smygrasister. Det här är människor som öppet talar om sitt hat för judar och som använder våld för att vinna makt.

Partiet heter Hrisi Avgi, ”Gyllene gryningen”, och har fått upp till sju procent av rösterna i det grekiska valet. Så mycket känns igen från ett annat val för 80 år sedan. När tyskarna befann sig i en liknande ekonomisk kris. Där de etablerade partierna hade förlorat förtroende hos medborgare och nya aktörer snabbt vann mark.

Jag ser partiflaggan. Kanske är det en slump? En liknande symbol, samma färger?

Jag ser ett klipp från partiets ledare som basunerar ut segern. Hur hans medarbetare hotfullt kräver att alla i salen ska stå upp när han kommer in. Hur retoriken känns igen.

Jag läser mer. Fördjupar mig i partiets historia. Ingen tidigare koppling till nazisterna känns längre som en slump. Jag läser om hur synagogor förstörts och partisymboler sprejas på väggarna. Hur partiet bara vill tillsätta etniska greker (vad är det?) i maktposition. Hur partiet anammat den romerska saluten, den vi bättre känner som hitlerhälsning.

Jag ser ett klipp från 2009. Där partimedlemmar i motorcykelhjälmar från Gyllene gryningen avbryter ett möte som presenterar en Grekisk-makedonsk ordbok. Hur de skriker och river ner lokalen. Jag kan inte förstå att det har hänt, så nyligen.

Jag ser propagandafilmer. Massor av propagandafilmer. På unga män som går med stora flaggor och ogenerat gör nazisthälsningar. Det är så ogreppbart att det inte är en dokumentär om en liten gruppering. Att dessa representerar sju procent av Grekland.

Jag läser rapporterar från Sveriges mest extrema nazistiska tidning. Om hur till och med de förvånas över hur ”radikala” Gyllene gryningen är. ”Solkors och segerhälsningar är inte ovanliga inslag i deras demonstrationer”, skriver de imponerat. De citerar en intervju med en aktivist från partiet.

”För något år sedan sa Mikis Theodorakis att Israel är ‘roten till all ondska’. En av väldigt få sanningar han sagt i sitt liv. Efter detta kom han självklart med dumma ursäkter och tog tillbaka sitt uttalande.”

Jag ser ett kort inslag av New york times. Där berättar partiföreträdare om hur de ställer upp för medborgare. Hur de med våld engagerat sig i grannskap som varit oroliga och hur de därefter blev ”säkrare och renare”. Reportern berättar hur flera partimedlemmar gripits för våld mot illegala invandrare.

Och det gör så ont att läsa. Så ont att förstå. Att sådan utstuderad ondska, främlingsfientlighet får ta plats i ett land så nära oss. Hur går det till? Hur kan det ens vara möjligt bara 70 år efter att en annan nazist utplånat miljontals judar? Hur kan vansinnet motiveras?

Tänk att Killinggängets klassiska sketch skulle innehålla så mycket allvar, bara några år senare. Hur är det möjligt?