Inför det framgångsrika valet konstaterade Der Western att partiets inträde innebär något av en kulturkrock. Som exempel lyfter de Dr Harry Martin, som skrev ett mail till partiet där han påpekade att deras namn var olämpligt och fick ”ROFLCOPTER GTFO”* till svar. Partiet förklarade att det inte var meningen att svaret skulle hamna hos honom, det var tänkt internt — men hög arbetsbörda gjorde att det gick ut av misstag.

Själva namnvalet är något av en regelbunden het potatis. Många har kontaktat Piratenpartei för att kritisera det, men de förklarar att ”Pirat” är självironiskt, eftersom det från början är ett namn de fått av advokater, åklagare och inrikesminister med ansvar för illegal fildelning. Der Wester konstaterar att kulturkrocken är ett faktum; dels introduceras ett ”helt nytt språk” bestående av akronymer och dels finns det nu ett parti som har en ”känsla för självironi”.

Piratenpartei jobbar dessutom helt annorlunda. De använder sig av en relativt okänd metod som kallas ”liquid democracy” för att bygga sin politik. Frågeställningar avhandlas i grupp och en speciell detalj är man kan ”ge bort” sin röst till en representant man upplever är väl insatt i en frågeställning, helt eller delvis. Men metoden ligger närmare en direktdemokratisk funktion än representativ och jämförelser kan göras med hur det praktiska arbetet sker med faktainsamling till t.ex. Wikipedia.

Listan kan antagligen göras lång med skillnader i hur Piratenpartei arbetar och verkar jämfört med etablerade partier. Dock ska man inte glömma bort att de etablerade formerna kan framstå som lika svårbegripliga för de väljare som har helt andra referensramar idag. Det skifte vi lever i syns nu även i flera parlament runt om i Europa.

*ROFL betyder ungefär att man rullar på golvet av skratt, med ”copter” blir det extra förstärkt. GTFO är en förkortning av ”get the fuck out”, ungefär ”stick och brinn”.

Domen får ses vara av det mer principiella än det praktiska slaget, eftersom det är själva hemsidan thepiratebay.org som blockeras. Till exempel har en så kallad spegling av sidan skapats, med en annan adress tpb.pirateparty.co.uk, vilken är helt öppen och åtkomlig. Råd om hur man tekniskt kringgår blockeringar gick dessutom att hitta omedelbart efter att domen annonserades.

Upphovsrättsorganisationers ansträngningar att försöka stoppa The Pirate Bays existens är dessutom något av en PR-boost för fildelning. När nyheten spreds att sidan förbjöds, noterades en ökning av besökare med 12 miljoner. Detta är nog de artister som lanserat sig och sin musik via fildelningssidan särskilt glada över.

Bland andra den brittiska artisten Dan Bull, som bad sina fans köpa singeln ”Sharing is Caring” vilken nu börjar stiga på brittiska topplistor. Han har skapat flera versioner för olika plattformar och han har lagt upp olika länkar där man kan köpa och förhoppningen är att hamna på de normalt sett svåråtkomliga listorna. För det är svårt, säger Dan Bull till Torrentfreak:

”Kampanjen har gått väldigt bra, men det är mycket svårare än jag föreställt mig att konkurrera med storbudgetkampanjer bakom folk som Jay-Z och Calvin Harris. Jag behöver varenda en som kan bidra för att få en plats i de ”officiella” listorna.”

Det är inte orelevant att lyfta de här kontrasterna när The Pirate Bay är på tapeten i rättssalar och lagstiftningsförsamlingar. Då det är lätt att få intryck av att det endast handlar om piratkopiering fungerar den här plattformen även som avstamp för okända artister. Ett förbud mot en fildelningssida innebär i praktiken även förbud för de som är osignade att testa sina vingar på en större publik.

Open Rights Group lyfte i ett uttalande problematiken på ett principiellt plan, dessutom:

”Att blockera The Pirate Bay är poänglöst och farligt. Det kommer att ge bränsle till vidare och mer drastiska rop efter internetcensur av olika slag, från pornografi till extremism. Internetcensur växer i omfattning och blir enklare. Ändå har det aldrig den önskade effekten. Det förvandlar kriminella till hjältar, helt enkelt.”

Redan har röster höjts i Storbritannien för att vidga censuren att även inbegripa andra områden, rapporterar Open Rights Group vidare. Claire Perry, som arbetar för att censurera internet från porrsidor, anser att internet behöver regleras likt tv och media, för hon ser nätet som en publiceringsplattform, primärt.

En inte helt problemfri association som har getts uttryck för i tidigare debatter i Europa, där man exempelvis gärna ser internet omvandlas till en slags ”kabel-tv” där användare är mottagare och den deltagande aspekten är mer kontrollerad.

Bland annat får pubar inte skylta med att de visar tv-sändningar från OS och atleter ska helst inte ha någon kontakt med sina fans under spelen, för att undvika att de råkar göra reklam för något som inte sponsrar själva spelen. Publik får heller inte ladda upp bilder eller filmsnuttar från eventet, online. 

Småföretagare kommer dessutom behöva hålla tungan rätt i munnen, då ett antal ord som anses kunna förknippas med OS har förbjudits i reklamen. Ord som ”Games, Two Thousand and Twelve, 2012, Twenty-Twelve” i kombination med ”London, Medals, Sponsors, Summer, Gold, Silver, Bronze”. Kombinationen ”London 2012″ kan alltså ses som ett brott mot de här reglerna.

Detta är förbjudet under spelen, enligt IOKs regler:

Atleter får inte …

• Blogga om frukostflingor eller energikakor såvida varumärket inte är en officiell sponsor.
• Lägga upp videosnuttar från atleternas by på sin blogg eller youtube. Varken video- eller ljudinnehåll från insidan får laddas upp till någon hemsida.
• Twittra i ”rollen som journalist”. Atleter ”får inte rapportera från tävlingarna eller kommentera andra deltagares aktiviteter”.

Icke-sponsrande företag får inte …

• Säga: ”Supporting our athletes at the 2012 Games!” eller ”Help us make it a Gold 2012!”
• Använda sig av bilder som antyder förbindelse med Londonolympiaden.
• Erbjuda biljetter som del av promotion.

Publiken får inte …

• Ladda upp klipp på youtube av William och Kate när de går upp för trappan på olympiska arenan: ”En biljettinnehavare får inte sända eller publicera video och/eller ljudinspelningar, inklusive på sociala nätverkssidor och internet.”
• Posta bilder på Facebook — detta kan sortera under samma restriktion.
• Delta i reklamaktivitet (s.k. ”ambush marketing stunt”), ”inklusive, för att undvika tvivel, individ- eller gruppreklam”.

Glynn Mody på Techdirt konstaterar att årets Olympiska spel som har som motto ”Inspire a generation” riskerar att bli en ganska glädjelös historia om sociala media inte får användas av deltagare och publik.

”Det är alltid viktigt är alltid att se över lösenordet till e-post- Twitter och Facebook-konton. Det gäller alla, inte bara personer med inflytande och mängder av vänner, kontakter och followers. Ditt konto är en del av ditt liv och en brygga till andra människor – tilliten är viktig och risken att du eller andra skadas finns där, även om några spam-tweets kanske inte är så allvarliga.”

Jag börjar nog bli lite för avtrubbad, när bland det första jag tänker är: ”Äkta, eller någon avancerad marknadsföringskampanj?”

Många försöker knäcka koden för att kunna  manipulera vårt engagemang på olika sätt. För några dagar sedan till exempel, postade en användare på Reddit en bild över speltillverkaren EAs kamp mot antigay-lobbyister som i stort verkar vara en orkestrerad historia, designad att göra folk upprörda. Nu vet inte jag om det är krass marknadsföring bakom historien om att folk blivit upprörda över att det finns homosexuella karaktärer i ett spel, eller om det verkligen är så att det finns en organisation som är dedikerad att bråka om sånt. Vilket det än är, landar det under etiketten ”bedrövligt”, men jag vågar och vill inte engagera mig åt nåt håll.

Exemplen sätter fingret på ett vanligt förekommande problem på internet: vem ska man tro på? Det är väldigt lätt att bli smått cynisk mellan varven och det säkraste alternativet verkar vara att inte tro på någon eller någonting.

Nånstans är det väldigt svårt att veta vad som är genuint och vad som är exploatering eller renodlade påhitt. Samtidigt som det på sätt och vis är tråkigt att cynism-larmet slår igång allt oftare något uppmärksammas på bred front, har jag kommit på mig själv med att tänka att det finns en positiv sida av att vi i stort framstår som så lättlurade att så många försök görs att exploatera det. För det innebär att vi generellt sett vill tro på varandra och mänskligheten.

Om jag nu verkligen inte tänkte att snällhet var en god egenskap och att den riskerar att exploateras, skulle jag inte heller vara arg och ledsen när så sker. En grundläggande värdering om vad som är en bra egenskap klickar igång där reflexmässigt, utan att jag nödvändigtvis tänker på det.

Vi lär oss emellertid den hårda vägen att inte vara tillitsfulla många gånger. Min största rädsla är att detta kan muteras till att framstå som att tillit inte är en bra egenskap. Det går att läsa den sortens trend mellan raderna rätt ofta och är ett komplicerat problem.

Om inte annat för att det är viktigt någonstans att de som luras fortsätter att vara de som gör fel, inte de som varit hyggliga och hjälpsamma. Jag börjar bli rejält trött på uttrycket ”men han eller hon får skylla sig själv”. Det finns absolut tillfällen när man får skylla sig själv, men vi ska inte riskera att frånta ansvaret från de som gör fel.

Balans mellan ifrågasättande och förtroende är något vi behöver arbeta på lite till mans. Det blir allt svårare att hitta till det i andra, att hitta nån slags ”representant” där jag kan lägga förtroendekapitalet, i rädsla för att känna mig lurad så småningom. Helt nya förutsättningar gör att vi måste börja fundera på våra egna (o)vanor som i värsta fall leder till olika extremer. Om vi inte tror på något vi läser eller hör, hur ska vi nånsin då kunna lära oss något, är extremen åt ena hållet och motsvarande åt andra hållet blir att vi uppfostrats till alldeles för lydiga, för vårt egna bästa.

Jag tror inte att Paul Miller i sin vildaste fantasi trott att hans dröm om att få spela musik skulle leda till den här sortens funderingar. Men det är i den här verkligheten som vi alla befinner oss i, det risktagande vi utsätter oss för genom att antingen tro på någon eller be om någons förtroende — både i stort och smått.

På twitter finns sedan ett par veckor AnonymousChina som är navet i den här aktionen och de har i sedvanlig Anonymous-tradition lagt upp ett manifest. Gruppen består mestadels av icke-kineser, och de är 10-12 stycken, rapporterar The China Post, men hundratals volontärer har hjälpt till med översättningar för att underlätta hacktivismen.

Läser man runt verkar inga egentligen tro att det kan gå att knäcka Kinas brandmur, men det är ett ganska enhälligt stöd för själva aktionen i västvärlden. Som ZDnet skriver, skulle de lyckas sänka muren i bara några minuter skulle det vara en framgång av ”episka proportioner”.

Sedan månadsskiftet mars-april har cirka 500 hemsidor attackerats i Kina och de flesta har utsatts för så kallad defacing. Det är ett sätt att visa de som besöker hemsidan, att myndigheten haft ett besök av hackare. På sidan finns länkar till information om hur invånare kan använda sig av olika tjänster för att ta sig förbi brandmuren.

En populär jämförelse är att metoden ”är som att få en vägg nedsprayad av graffitti”. I ett land som Kina, där information är hårt kontrollerad vanligtvis, är antagligen en sådan här sak något allvarligare än den för oss västlänningar vardagliga liknelsen.

Anonymous China är en reaktion på kinesiska regimens upptrappade kontroll av internet i mars, vars primära syfte verkar vara att förhindra nyheter om pågående oroligheter sippra ut. Bland annat är sökningar efter Bo Sogou, en son till en politiker som blivit avstängd från politbyrån efter att ha anklagats för att mörda en brittisk affärsman, förhindrade. Tusentals kineser har arresterats och minst 200 000 meddelanden online raderats, för att ”förhindra ryktesspridning”. 42 sidor har stängts ner och 3 000 hemsidesägare fick dessutom varningar från myndigheterna och de största sociala medie-plattformarna i Kina mer eller mindre stängdes ner i tre dagar.

___

Och så lite allmänt om Anonymouskulturen på sistone:

• I Times omröstning för topp hundra mest inflytelserika hamnade Anonymous på första plats. I år finns inga indikationer på att Times omröstning manipulerats, så som skedde 2009.

• En australiensk hackare som vajat Anonymous-banéret gjorde misstaget att fotografera ett budskap och en byst, med geolocation påslaget på telefonen.

• Anonymous hackade och orsakade ett par timmars nertid på Boeings hemsida. Anledningen: Boeing stöttar det kontroversiella lagförslaget Cispa.

Nyheten om att Facebook köpt Instagram för 1 miljard dollar, möttes inte av positiva känslor överallt. Både skaparen av instagram och Mark Zuckerberg har lovat att appen ska fortsätta på samma spår, men flera väljer att hoppa ur fotoappen ändå. Det mesta som diskuteras just nu handlar om hur man gör för att radera kontot men rädda sina bilder. Mashable har t.ex. lagt upp en text med flera tips på hur man kan göra och det sägs att tjänsterna som erbjuder detta utsätts för hårt tryck just nu.

Annars har flera funderingar om själva köpesumman dykt upp. (Som jämförelse köptes flickr av Yahoo för 35 miljoner dollar, 2004.) Om Malik har lagt upp lite funderingar kring köpet och summan. Han spekulerar att Mark Zuckerberg insåg att instagram var en reell konkurrent till Facebook. Det massiva intresset som uppstod när appen släpptes till Android, sägs vara det slutliga beviset för det.

Skaparen av MySpace Tom Andersson håller med om att det handlar om att köpa upp konkurrens men även att det handlar om att utveckla funktionerna, så som Google gjort t.ex. Han förutspår bilder vara nästa stora grej, och att företagen behöver agera på den trenden. Han upplever att 1 miljard dollar inte är en överdrivet hög summa för att försvara en position på toppen.

Emil Protalinski på ZDnet är inne på samma tankespår: foton är allt mer intressant — 250 miljoner laddas upp på Facebook dagligen. Men han håller inte med om att instagram på något vis skulle kunna hota Facebook toppställning som social media-plattform. Han tror däremot att Facebook vill bli bättre på mobilen och där är instagram-skaparna experter.

Här och var diskuteras även hur man hittar alternativ till instagram. Själv beslutade jag mig för att prova på picplz och streamzoo, varav den sistnämnda är favoriten just nu.

Några svenska analyser har jag inte sett ännu, men tipsa gärna om det i kommentarerna.