5. Bobby Flynn – Australian Idol 2006.

Att köra en egenskriven låt på en audition är sällan en bra idé. Det finns några få undantag – vår svenska Moa Lignell är ett, sköna liraren Bobby Flynn ett annat. Här visar han integritet, musikalitet och karaktär, inte alltid självskrivna ingredienser i en audition. Han slutade sjua i tävlingen.

4. Katharine McPhee – American Idol 2006.

Det här är inte en perfekt audition. Jag är inte särskilt förtjust i låten. Hon är överdrivet teatralisk och kör med nåt sorts fejksug i blicket. Men rösten! När hon krämar på i andra delen av det här framträdandet känns det som att hon är en av de där sångerskorna som kan göra precis vad de vill med sin röst.

3. Karise Eden – The Voice Australia 2012.

Karise Eden har inte haft det så lätt i livet. Hon placerades tidigt i fosterfamilj, nu är hon nitton år och ska förverkliga sin stora dröm att bli sångerska. Jag önskar ni kunde få höra henne berätta sin historia själv – med sin helt normala ljusa nittonåringstalröst – och sen även höra juryns kommentarer efter att hon har sjungit, men jag hittar tyvärr bara hennes framträdande på Youtube. Eller bara och bara, lyssna själva.

2. Gareth Gates – Pop Idol 2001.

17-åriga Gareth stammade svårt och fick kämpa med att ens få fram sitt namn när han stod framför Simon Cowell och de andra domarna i världens första Idol – brittiska Pop Idol som sändes 2001/2002. Men när han väl sjöng gick det bra (även om man får höra väldigt lite av sången i klippet här). Med en del talang, tre delar nostalgi och fem delar mod hamnar han tvåa på denna lista, precis som han gjorde i tävlingen.

1. Bianca Ryan – America’s got talent 2006.

Som jag har svettats över denna topp 40, flyttat upp och ner och ändrat om hundra gånger, men vem förstaplatsen ska gå till har jag inte tvekat över en sekund. Många har försökt göra detta efter henne men ingen har gjort det som elvaåriga Bianca Ryan. Det perfekta talangtävlingsframträdandet.

TEXT: Sara Ödmark

Se hela listan: 40-31, 30-21, 20-11 och 10-1.

Med anledning av debatten kring det höga biljettpriset under HockeyVM skriver Daniel Erkstam om en biljettplats som inte subventioneras.

I går deltog jag i Torsdagsaktionen utanför Rosenbad. Det är en utnötningskampanj som pågått varje torsdags morgon sedan december. Aktionen handlar om att tiden går utan att otillgänglighet lyfts in i lagen om diskriminering. I dag är det 539 dagar sedan utredningen (promemorian) ”Bortom fagert tal” kom fram till att otillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar är diskriminering. Många länder har en sådan lagstiftning sedan många år, det finns en majoritet i Riksdagen för ett sådan lagändring men regeringen förhalar frågan. Förbundet DHR och eldsjälen Maria Johansson har startat kampanjen och fler och fler organisationer för människor med funktionsnedsättningar ansluter sig.

Hans Filipsson var också med utanför Rosenbad igår. Han är initiativtagare till Marschen som är en årlig marsch som kämpar för exakt samma sak som Torsdagsaktionen. Och Hans hade en färsk upplevelse av hur människor med funktionsnedsättningar diskrimineras dagligen:

Förra veckan skulle Hans han boka biljett till hockeymatchen Sverige-Ryssland i Globen som äger rum ikväll. Då Hans sedan länge har tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och speciellt människor som använder rullstol spelade han in samtalet för att dokumentera vad de sa. Att ringa (och då bara under vissa öppettider) är enda alternativet då möjlighet att boka ”Rullstolsplatser” i Globen och andra arenor via webben inte finns. Det kostar dessutom extra. Redan där kommer första diskrimineringen.

Det andra handlar om biljettpriset. Det har varit mycket snack om att hockeybiljetterna i den pågående VM-turneringen har varit för dyra och att det är en anledning till att läktarna varit så tomma hittills. Hockeyförbundet har sänkt priserna så den billigaste platsen till kvällens match kostade 415 kronor. Men för rullstolsburna finns bara särskilda platser och den billigaste (enda) alternativet för Hans var en biljett för 1340 kronor. Alltså mer än tredubbla.

Hans har idag bloggat om det hela på Fulldelaktighet.nu. I kväll är han på matchen. Men historien slutar inte där. För Hans kommer att lämna in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Och liknande historier kommer nog tyvärr att återkomma i framtiden. Det här var ett klockrent fall av diskriminering. Men det är även dags att människor med funktionsnedsättningar som inte kommer in på restauranger, konferenslokaler, butiker och andra allmänna lokaler räknas som diskriminering.

Uppdaterat: TV4 skriver (där också bilden är lånad med tillstånd (C))

TEXT: Daniel Erkstam, bloggare på erkstam.se och sedan länge intresserad av funktionshinderfrågor och tillgänglighet.
Följ @erkstam

Initiativet kallas ”Jesusmanifestationen On-Line” och ska visa att kyrkan är närvarande på nätet.
– Vi kristna är kraftigt underrepresenterade online när det gäller att prata om vår tro. Det här är ett av säkert många olika sätt som man kan försöka få igång det, säger Johan Eriksson från Elimkyrkan i Stockholm som tagit initiativet.

De som ”tycker att Jesus behöver finnas mer på Internet” uppmanas i en utförlig manual gå till Aftonbladets och DN:s debattsidor, klicka på första artikeln på sidan och lägga upp sitt en berättelse från sitt kristna live, ett ”vittnesbörd”, i kommentarsfältet.
Aktionen går av stapeln kl. 20:00 och förutom Aftonbladet och DN siktar Jesusmanifestationen även in sig på forumet Familjeliv.se, Blocket samt fem av Sveriges största bloggar.
– Det här är inte för att provocera. Är man kristen så lever man med tron att Jesus är någonting som alla behöver. Då vill man självklart att fler ska upptäcka tron. Jag menar inte att vi sitter på ett svar på vad som är rätt sätt att göra saker på, men jag ser inte att vi gör något fel.

Finns det inte en risk att ni förmedlar en bild av kristna som påstridiga?
– Det tror jag är en risk, men kristna har inte fallit i påstridighetsdiket. Snarare tvärtom, säger Johan Eriksson.

Johan berättar att han kom till tro efter att en klasskompis i gymnasiet tjatat oavbrutet på honom om att följa med till kyrkan.
– Han tjatade säkert 30-40 gånger under loppet av några veckor, helt utan fingertoppskänsla. Nu är jag jättetacksam för det, men det är svårt att säga innan vad som är rätt och fel sätt.

När Ajour ringer upp Karin Lindblom, debattredaktör på Aftonbladet, och berättar om satsningen kallar hon på sin kollega.
– Vi gapskrattar. Det här var det knasigaste vi någonsin hört.

Även om vittnesbörden skulle vara helt irrelevanta för debattartiklarna så har Aftonbladet högt i tak.
– I och för sig står det i våra regler att kommentaren ska ha med saken att göra, men vi brukar vara ganska liberala. Så länge man inte är ”ful” och bryter mot andra regler så kan jag inte tänka mig att vi kommer reagera jättemycket. Det här låter som att det skulle vara kul att studera som ett experiment även från vår sida, säger Karin Lindblom och skrattar.

Har du något förslag på ett bättre sätt att sprida budskapet än att spamma nyhetssajter?
– Det här är väl en ganska bra idé? Jag tycker det låter som en rolig gerillaaktion. Men det är klart, vi har ju våra regler, så vi får väl se helt enkelt. Det beror på hur stort problemet är. Det händer ju ibland att vi blir utsatta för kampanjer, och då hanterar man dem allt eftersom.

TEXT: Johan Borg
Följ @moenia

HOUSTON

Dr. Dong Kim är för övrigt den kirurg som behandlade kongressledamoten Gabrielle Gifford, som skadades svårt då hon sköts i huvudet under sin valkampanj.

Det är inte första gången Memorial Hermann Hospital använder Twitter för att visa vad som händer under en operation, tidigare i år direktsände de även en hjärtoperation.

Här ser du ett klipp från när själva tumören opererades bort:

TEXT OCH BILD: Tove Smeds, Houston

Följ @toveofficial

Jag har ingenting emot familjen Bernadotte.
Jag vill bara inte ha något kungahus.
Och egentligen är frågan enkel.
Estelle.

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 16, har varje människa rätt att fritt ingå äktenskap och bilda familj. Det tycker Sveriges riksdag också. Och helt följdriktigt har alla medborgare i Sverige den lagliga rätten.

Alla utom Estelle.

Som kronprinsessa måste hon få sin blivande partner godkänd både från den sittande kungen/drottningen och regeringen.

Med andra ord är frågan enkel.

Kungahuset strider mot de mänskliga rättigheterna.

Så låt oss göra så här:
Idag fyller kungen 66 år. Om exakt ett år fyller han 67 och skall, enligt svensk lag, som ju bör gälla alla medborgare, gå i pension.
Samma dag inleds arbetat för att ändra grundlagen så att kungahuset kan avknoppas. Vid samma tillfälle startar förberedelserna för att införa en ny nationell tjänst: International Ambassador of Sweden, med uppdraget att skaka hand, klippa band och vara allmänt gästvänlig. Tjänsten behövs, statsministern har annat att göra.

Denna tjänst ska tillsättas av regeringen, löpa på tio år och ges till den som representerar landet bäst.
Kontor: Slottet.
Bostad: Drottningholm.
Tillgång till: Hovstallar och vagnar och slupar.
Lön: Skälig.
Administration, stab etc.: Betalda av regeringen beroende på uppdragets storlek.

Vem som helst inom landet som anses vara lämpad kan komma på tal för tjänsten.
Ett undantag finns.
Den första internationella ambassadörstjänsten går till den enda i landet som är utbildad för den:
Victoria Bernadotte.

Så istället för att bli drottning får kronprinsessan ett välbetalt jobb och tjänstebostad. Hon får inte längre del av hovets apanage, men pension för den tid hon jobbat som kronprinsessa och så får hon förstås behålla allt hon själv äger.
Jobbet har hon om hon vill fram till pension. Efter det tillsätts tjänsten som ovan.
Kungen och drottningen äger redan Solliden på Öland, och får istället för apanage en skälig pension för sitt livslånga arbete. Om de vill kan de privat fortsätta att uppträda som kungliga, men då utan kungahus.
Madeleine och Carl Philip blir också av med bidraget från hovet, får pension och under tio år en övergångslön för att sedan bli självförsörjande. Om de inte äger sina bostäder får de behålla dem och förstås allt annat som tillhör de själva.
Daniel har varit prins under så kort tid att han får en övergångslön på två år och blir sedan självförsörjande.

Och Estelle – ja, hon blir en allldeles vanlig flicka som får gifta sig med vem hon vill.

LÄS HÄR vad riksdagen skriver om de mänskliga rättigheterna i privat- och familjelivet.

TEXT: Ann Lagerström, journalist

Följ @annlagerstrom

Med tanke på hur många vi är som använder Wikipedia i dag, tycker jag att uppslagsverket förtjänar en debatt utan alla dessa missförstånd och faktafel, så låt oss ägna en stund åt att reda ut några begrepp:

1) Wikipedia är en folkrörelse – inte en förening
När den ideella föreningen Wikimedia Norges ordförande Jarle Vines under Breivikrättegången efterlyste fler skribenter på norska Wikipedia, för att göra det svårare för dem som vill redigera uppslagsverket för att driva en egen politisk agenda, så kallades han i en TT-text för ”ledare för Wikipedia Norge”, och Hagerman kallar föreningen för ”stiftelsen bakom norska Wikipedia”. Men Jarle Vines talar inte som representant för Wikipedia, och definitivt inte för ”Wikipedia Norge”. Wikipedia är en folkrörelse som utgörs av dem som redigerar på Wikipedia. Det är alla vi som ibland rättar stavfel, dubbelkollar källhänvisningar eller skriver hela artiklar. Jarle Vines är ordförande i Wikimedia Norge, en ideell förening som arbetar för att främja bland annat Wikipedia. Inte nödvändigtvis norska Wikipedia, för norska Wikipedia har inget med Norge att göra. Det är en Wikipedia-upplaga på norska. I ett land som Sverige, där vi ofta blandar ihop språk, nation och etnicitet är det värt att poängtera den självklarheten. Svenskspråkiga Wikipedia har många av sina användare i Finland och USA, och bland de största Wikipediaupplagorna i Sverige finns de finska, arabiska, norska och persiska.

2) Wikipedia är ingen källa
Wikipedia är ett uppslagsverk, ett försök att samla världens vetande. Det betyder att Wikipedia, lika lite som Nationalencyklopedin, lämpar sig referera till som källa i uppsatser eller artiklar. Till skillnad från Nationalencyklopedin är dock Wikipediaartiklar ofta källbelagda, och ett utmärkt ställe att börja leta efter bra primärkällor. Till skillnad från Nationalencyklopedin finns också en fullständig artikelhistorik, där du ser vem som gjort vilka ändringar i en artikel. En del användare är anonyma, andra uppträder under eget namn. I vilket fall som helst förväntas du, när du redigerar en artikel, förse dina påståenden med källor, så att andra användare kan verifiera dina påståenden. Faktagranskinigen följer samma enkla princip som kvalitetsgranskningen för dataprogram med öppen källkod (tänk Firefox): Ju fler som kan granska, desto större chans att fel upptäcks. Oftast fungerar det bra. Ibland lyckas klottrare och bedragare överlista de (många gånger fler) konstruktiva användarna.

3) Fria licenser är en säkerhetsventil
Wikipedia är till innehållet oberoende, inte bara gentemot kommersiella och politiska intressen, utan också från Wikimedia Foundation, den amerikanska stiftelse som sköter sajtens tekniska drift. Säkerhetsventilen här heter fria licenser. Genom att allt innehåll är fritt att kopiera, bearbeta och återanvända i andra sammanhang (det är därför det oftast inte går att illustrera artiklar på svenskspråkiga Wikipedia med bilder på t.ex. bok- eller skivomslag), kan vem som helst när som helst kopiera allt innehåll på Wikipedia till en ny sajt, och jobba vidare därifrån. Faktum är att det redan har hänt. För några år sedan var användarna på spanska Wikipedia missnöjda med hur Wikimedia Foundation kommunicerade kring tekniska förändringar, och samtidigt gick rykten om att stiftelsen övervägde att sälja reklam på sina sajter. Då kopierade användarna helt sonika innehållet och började jobba med ett nytt uppslagsverk: Enciclopedia Libre. Enciclopedia Libre finns fortfarande kvar, även om samtal nu förs om en återförening i diskussionsforumen på de båda sajterna.

4) Wikipedia blir aldrig färdigt
Det finns ett par avgörande skillnader mellan Wikipedia och traditionella uppslagsverk: För det första är Wikipedia ett uppslagsverk under uppbyggnad, och kommer alltid att vara det. Kanske en fjärdedel av artiklarna är relativt nyskapade, eller bara redigerade av några få personer, och därmed ännu inte tillräckligt faktagranskade, språkputsade eller fullständiga. En annan fjärdedel är väl genomarbetade, har meterlånga diskussionssidor där olika användare försökt resonera sig fram till vilka källor som är relevanta, hur artikeln bör disponeras, etcetera, och hälften av artiklarna befinner sig väl någonstans däremellan. På de flesta Wikipediaupplagor finns färdiga mallar som du, eller någon annan läsare, kan använda för att sätta en varningsflagga i toppen på artiklar som har brister, om du inte vill eller hinner ge dig in och förbättra artikeln själv. Några upplagor, som den tyskspråkiga, har tvärtom en process där nya artiklar måste granskas av fler användare än författaren. Wikipedia är, som mycket annat på webben, under evig uppbyggnad, och det är viktigt att som användare förstå det.

För det andra, och här gör Hagerman en relevant iakttagelse i sin krönika: Det finns ingen redaktör som fördelar arbetet på Wikipedia, och därför ingen balans i hur mycket som skrivs om olika ämnen. Så är till exempel både artiklar om dans och om hantverk ganska eftersatta på svenska Wikipedia, medan det finns en artikel om snart sagt varje bifigur i Pokemon. Skulle man bläddra igenom Wikipedia från A till Ö, skulle man alltså få en ganska skev bild av vad är viktigt i världen. Nu tvivlar jag på att särskilt många använder Wikipedia så, och jag har svårt att se framför mig exakt i vilket sammanhang det blir ett problem. I min värld är det bra om den som googlar på ”rasbiologi” eller ”Eurabien” får en saklig beskrivning begreppen och deras användning, ovanför alla rasistiska och konspiratoriska sajter som också dyker upp.

Maja Hagman beklagar sig över att den som söker på Wikipedia efter artiklar om rasbiologi hittar artiklar om gamla prilliga rasistiska böcker. Wikipediatexter där det också framgår att teserna inte längre är giltiga. Det skulle, menar Hagman, ge intrycket att saken ändå är värd att diskutera. Men så fungerar ju inte internet. Den informationen trycks inte på oss, som i en dagstidning, ett tv-program eller en bokhylla. Det här är information vi hittar först när vi redan bestämt oss för att söka efter den. Och då kan den i bästa fall hjälpa till att rasera några felaktiga föreställningar.

Wikipedia har en mängd brister, både sådana som så att säga följer med konceptet – och dem ska man som användare vara medveten om och gärna diskutera – och innehållsliga brister, som alla som är intresserade av projektets fortlevnad kan hjälpa till att avhjälpa, en efter en.

Men kan vi inte, snälla, försöka hjälpas åt att hålla diskussionen saklig, och kolla våra fakta?

Ordlista
Wiki – En typ av publiceringsverktyg som enkelt låter många människor redigera dokument tillsammans. Används till allt från företags intranät till Wikipedia. Det finns en uppsjö olika wikimjukvaror.

Leo Wallentin

Wikipedia – Ett uppslagsverk, öppet för vem som helst att redigera.

Wikimedia Foundation – Den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation som sköter driften av Wikipedia, Wiktionary, Wikisource, Wikimedia Commons, Wikibooks och flera andra sajter, de flesta wikier. Föreningen finansieras av donationer.
Det finns lokala Wikimedia-föreningar i 39 länder, bland annat Norge och Sverige, underavdelningar till Wikimedia Foundation. De har ingen makt över innehållet på Wikipedia.

MediaWiki – En av flera wiki-mjukvaror. Just MediaWiki är wikin bakom bland annat Wikipedia.

TEXT: Leo Wallentin, journalist och wikipedian

Följ @leowallentin

När det pensionerade arbetsterapibiträdet Margareta Winberg, 67, får inbjudan från miljöministern tvekar hon inte.
Finmiddag på Rosenbad, varför inte? I och för sig har hon aldrig varit politiker, i och för sig är hon inte intresserad av miljö, men vadå:
”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar hon enligt DN, klär sig fint, och blir mottagen med öppna armar av Lena Ek.

Där på det officiella fotot bredvid en hel rad före detta ministrar sitter Margareta i sina svarta långbyxor och en ”blus med lite grejer på”.
För mig representerar den där bilden en del av Sverige som jag verkligen älskar, på ett praktiskt och påtagligt sätt visar den effekterna av det sociala experiment som kallas demokrati och som vi prövat och omprövat nu i över 90 år.

För det första:
Margareta tvekar inte. Det är klart att hon kan få en middagsinbjudan från regeringen.

För det andra:
Hon ringer inte och frågar om de tagit fel. Nej då, är man bjuden, så är man bjuden.

För det tredje:
Vakten i Rosenbad stoppar henne inte, utan släpper in.

För det fjärde:
Ministern blir uppiggad. Ja hon tycker till och med att det är ”vansinnigt roligt”, och presenterar utan att tveka Margareta för de andra middagsgästerna.

För det femte:
Middagsgästerna finner sig, välkomnar, konverserar.

För det sjätte:
Ingen kommer på tanken att det före detta arbetsterapibiträdet inte ska vara med på den officiella bilden jämte ett stort antal kända politiker.

För det sjunde:
Den förre detta jordbruksministern som blev utan regeringsmiddag säger bara: Väl bekomme.

Så idag tänker jag på mormor och morfar som la ner sin ungdom på rösträttskampen. Och så minns jag ett vykort jag fick från Hawaii. Jag hade skrivit till Tage Erlander att när nu min pappa betalade så mycket skatt som finansierade herr Statsministerns alla resor så kunde han åtminstone skicka mig lite frimärken från något exotiskt land.
Några månader senare på våren 1964 kom det:
Solnedgång över havet. Fullklistrat med frimärken och några handskrivna ord:
Med en underskön hälsning
Tage Erlander.

TEXT: Ann Lagerström
Följ @annlagerstrom

Uppdaterat: Varför valde ni bort bilden med Margareta Winberg, regeringen?

Twitter har som ingen annan digital kanal öppnat upp för spelet bakom rubrikerna när journalister i sina inlägg för alla visar hur de söker svar från politiker och makthavare.

Idag är det Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski som med ett Twitterinlägg visar hur han efterlyser en kommentar av Näringslivsminsiter Annie Lööf om hennes inställning till Kina som demokrati.

Wolodarski skriver:

Annie Lööf lovar att vara ”tydligare”. Bra. Kan vi få ett tydligt svar om Kina är en demokrati eller diktatur? RTa gärna. Ping @annieloof

— Peter Wolodarski (@pwolodarski) april 24, 2012

När han på detta sätt anger hennes Twittersignatur i inlägget så betyder det att meddelandet kommer att visas i hennes eget Twitterflöde. Men inte bara där, utan också för alla som följer Wolodarski, vilket i skrivande stund är 20 053 personer.

Att Wolodarski dessutom skriver ”RTa gärna” så är det en direkt uppmaning till hans 20 053 följare att förena sig i ett krav via Twitter på att Annie Lööf ska uttala sig. När jag skriver detta har det gått 40 minuter sedan Peter Wolodarski skrev sitt twitteriinlägg och redan har 35 personer skickat det vidare till sina Twitterföljare. Wolodarski sök efter Lööf sprids därmed med stor hastighet genom Twitter-världen.

Samma taktik använde Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin när de för Ekot i Sveriges Radio sökte politiker som inte ville uttala sig om vapenaffären med Saudiarabien.

Daniel Öhman skriver i jakten på en intervju med handelsminister Eva Björling:

Lägesrapport om intervjuförsöken i #saudivapen : @EwaBjorling vill ….trumvirvel….trumvirvel… inte vara med kvartifem… #ekot #svpol

— Bo-Göran Bodin (@bgbodin) april 20, 2012

Fem timmar senare följer han upp med inlägget: ”Väntar fortfarande på besked om utlovad intervju med .@ewabjorling om #saudivapen #svpol #ekot Kanske i eftermiddag…”

På så sätt får Daniel Öhmans 1 019 följare en direkt inblick i hur reportrarna söker reda ut vad som ligger bakom makthavarnas tystnad. Men eftersom kollegan Bo-Göran Bodin och ytterligare åtta personer retweetar (skickar vidare) Öhmans inlägg till sina följare så kan sammanlagt ytterligare 3 508 personer få inlägget i sina flöden.

Ja, kedjan kan faktiskt bli ännu längre för om dessa tusentals personer i sin tur retweetar inlägget kan det spridas sekundsnabbt till långt många fler.

Så blir Twitter i journalisternas händer ytterligare ett verktyg för att utöva påtryckning på politiker och makthavare som kanske helst vill slippa få frågor om besvärande ämnen.

För journalistutbildningar runt om i landet är detta naturligtvis en viktig erfarenhet att dra lärdom av. De digitala kanalerna är något som nyutbildade journalister behöver få med sig som ett självklart verktyg för sitt yrkesliv.

Uppdaterat 25/4: Idag svarade Annie Lööf:

@pwolodarski Jag skrev att Kina inte har fria val, ingen tillåten opposition. Att det inte är en demokrati. Alltså, en diktatur.

— annieloof (@annieloof) april 25, 2012

Nu bekräftar @annieloof att Kina är en diktatur. Se där!

— Peter Wolodarski (@pwolodarski) april 25, 2012

TEXT: Mikael Hansson
Följ @mikael108

Instagram förklaras enklast som ett Twitter för bilder där du scrollar bland bilder istället för text. Följ dina vänner och de personer vars motiv du gillar och blir glad, imponerad eller inspirerad av för att skapa ett mysigt nätverk inne i appen. Du visar din uppskattning genom att gilla med ett hjärta eller skriva en kommentar och precis som på Twitter använder du mentions för att fånga dina vänners uppmärksamhet (@ framför deras namn) och taggar för att kategorisera och sortera bilder (# innan ett utvalt sökord).

När du installerar appen och kopplar den till Facebook eller Twitter får dina vänner en notis om att du har skapat ett konto. Då kan de välja att följa dig men du kan också få fler följare om du taggar dina bilder med relevanta sökord för de som kan vara intresserade. Dela de bilder du tar till Twitter, Facebook, Flickr, Tumblr osv eller håll dig helt enkelt till ditt nya nätverk inne i appen. Ju mer du syns i dina vanliga sociala kanaler och ju finare bilder du tar desto fler följare får du, ungefär så.

En stor del av charmen är det kvadratiska formatet som känns igen från Hipstamatic och både Anna-Carin Carnebro och Hans Kullin har flera bra tips på hur du kan tänka kring motiv och de filter man har att välja bland. Filter piffar till vilken alldaglig bild som helst och du kan även använda andra fotoappar först innan du laddar upp bilden till Instagram.

Geotagga de bilder du vill för att visa var du är. På så sätt samlas de bilder som har taggats på den platsen, klicka på adressen ovanför bilden för att se alla. De flesta platser du besöker har troligtvis redan ett namn eftersom Instagram jobbar tillsammans med FourSquare men du kan även lägga till egna. Vill du se vilka bilder som fått flest hjärtan klickar du på Popular och för att se vilka dina vänner gillar och börjat följa klickar du på News. Där ser du även vilka som gillat, kommenterat och börjat följa dig.

Märkligt nog har Instagram ingen egen webbklient, dvs dina bilder finns inte samlade på Instagr.am, så om du vill se dina bilder samlade på nätet och inte bara via en länk får du ta hjälp av andra tjänster. Här kommer mina bästa tips:

• Inkstagram
  
• Copygr.am
  
• Instagrid.me
  

Dina fina kvadratiska bilder samlas i fotorullen tillsammans med dina vanliga bilder men du kan även välja att tanka ner alla Instagram-bilder i en och samma mapp på datorn med hjälp av Instaport. Om du vill framkalla bilderna använder du enklast din vanliga fotoleverantör men det finns även tjänster som Prinstagram som låter dig framkalla ministickers, planscher, små böcker mm.  Kom gärna med fler tips i kommentarsfältet!

TEXT: Helen Alfvegren Följ @rockspindeln

Trots det har migrationsverket och domstolarna beslutat att personerna ska tvångsutvisas. Som boskap kommer dom att lastas för att transporteras och överlämnas till den blodtörstiga diktaturens lakejer. Gränspolisen har i uppdrag att verkställa utvisningsdomarna och kommer, som så många gånger förr, att utföra det med bravur. Vad som sedan händer med dom skyddsbehövande flyktingarna efter överlämnandet tar Sverige inget ansvar för. Och det som hänt under varje enskild asylprocess tar man heller ingen hänsyn till vid en sådan här massdeportation. Sveriges migrationsminister Tobias Billström säger allt som oftast något i stil med att ”Jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden, men har full tillit till Migrationsverkets arbete och bedömningar”. Och det vore ju fint, om vi alla kunde förlita oss på just verkets och domstolarnas beslut som om dom vore rättssäkra.
Men så är inte fallet.

Alltför ofta blir vi uppmärksammade på felaktiga beslut som fattats på lösa grunder och som får ödesdigra konsekvenser för dom individer som tvångsutvisas. Fallet pastor Jean är det senast uppmärksammade i media. Men bortom det som media väljer att belysa sker i det dolda otaligt många utvisningar där personerna bedöms att inte löpa någon risk vid återvändandet. Ändå har många fängslats, torterats och i värsta fall även mördats efter utvisning från Sverige. På det plan som i helgen planeras lyfta mot Iran kommer flertalet konvertiter att finnas med, och varje migrationshandläggare bör känna till det faktum att om man konverterar till en annan religion än islam så är det enligt Irans lagar straffbart med döden. Ändå bedömer alltså migrationsverket att dessa personer inte löper någon risk vid återvändande.

En del av problemet med dom felaktiga bedömningarna och besluten som fattas av verkets migrationshandläggare är bristande kunskap och information om den rådande situationen i återvändandelandet. Det saknas uppdaterad landinformation och gamla och utdaterade handböcker ligger ofta till grund för handläggarnas beslut. Men det är bara ett exempel på alla brister i asylprocessen och asylutredningarna. Offentliga upphandlingar och prispresseri möjliggör för undermåliga tolkförmedlingar att få översättningsuppdrag i asylärenden, som därmed redan från start leder till att fallen inte utreds korrekt. Vad gäller dom juridiska ombuden är det ofta en arvodesfråga som leder till att man tar på sig och arbetar med alltför många fall parallellt, och därmed inte kan ägna varje sökande den tid som krävs.

Med tanke på allt detta och många andra faktorer händer det alltså alltför ofta att det är vi, dom så kallade aktivisterna tillika dom som arbetar oavlönat med asyl- och flyktingfrågor, som i slutändan gör skillnad i dom sökandens asylärenden. Det är en vedertagen uppfattning bland flyktingar och papperslösa att myndigheter och ombud inte går att lita på för att få något gjort i rätt riktning. Vi som kämpar för rätten till asyl spelar därför en helt avgörande roll för flyktingars rätt till skydd, och utfallet i om en person får stanna eller ej. Det är aktivisterna och dom ideella som man ska vända sig till för att uppnå resultat. Det är vi som lyfter fram en stor del av bevisbördan i dom olika ärendena genom att tillhandahålla aktuell landinformation, förse med certifierade tolkar och översättare, ordna med sjukvård och läkarutlåtanden och så vidare.

Detta leder också till att det vilar ett extremt stort och tungt ansvar på våra axlar. Varje dag får jag samtal från asylsökanden och papperslösa samt deras anhöriga som desperat ber om hjälp med sina respektive fall och situationer. Det här sätter en press på mig att åstadkomma det som det juridiska ombudet och migrationsverket inte lyckats med. Att rätta till dom fel som migrationshandläggarna har begått. Att rädda en människas liv undan från felaktiga beslut baserade på en felaktig lagstiftning och ett felaktigt utövande av den – som bevisligen är långt ifrån rättssäker. När det gått så långt att det juridiska ombudet är beroende av aktivister för att stoppa utvisningar, då har vi ett problem. Det är onekligen något i rättssystemet som inte stämmer.

Och när det gått så långt att inget mer finns kvar att göra tvingas vi aktivister att ställa upp i mänskliga kedjor utanför förvaren för att hålla blockader mot utvisningar, eller utföra flygplatsaktioner i syfte att få piloterna till att inte lyfta planen. Det är konkreta handlingar med målet att rädda människors liv, men lika mycket är det aktioner för att påvisa hur felaktig och bristfällig den svenska migrationspolitiken och utövandet av den är. Det gäller att se alla dessa samband, och sätta den svensk-europeiska migrationspolitiken i sammanhanget av en kedja som går ända ner till den enskilda aktivisten och det ansvar som vilar på dennes axlar. Ett ohållbart ansvar som vi inte kan, bör eller ska behöva bära.

För att ändra på detta skulle bland annat krävas av migrationsministern att han tar sitt personliga ansvar för hur situationen ser ut. Han skulle kanske behöva gå en kurs i omvärldsanalys för att sedan kunna förmedla den kunskapen vidare, och se till så att handläggarna på migrationsverket får dagsfärsk information om rådande lägen runtom i världen. På så sätt finns chansen att man slutar upp med att höfta hejvilt i besluten som fattas på grund av bristande underlag. Med hänvisning till ovan nämnda problematik kring exempelvis bristfälliga översättare så skulle migrationsministern också kunna föra upp frågan i riksdagen och regeringen, kring vilka konsekvenser som dom offentliga upphandlingarna får för handläggningen av ett asylärende. Det finns en hel rad saker som Tobias Billström kan och bör göra för att förändra läget. Men jag tvivlar på hans vilja att förbättra situationen för dom skyddsbehövande som söker sig till Sverige. Hittills har han inte lyckats bevisa mig fel. Och på grund av hans ovilja att axla sitt ansvar så kan migrationsministern även fortsättningsvis sova gott om nätterna, med vetskapen om att det finns ett gäng outtröttliga aktivister som kommer att fortsätta att bära den tyngsta och största bördan för att rädda människors liv – när inte han själv vill göra det.

Har du frågor till Tobias? Skriv till honom här.

Foujan Rouzbeh
Eldsjäl och aktivist, aktiv i asylrättsfrågan, tidigare genom Amnesty. Initiativtagare till Soppkök Stockholm i syfte att belysa frågan kring hemlöshet och papperslösas situation i Sverige. Twittrar som Foujan.