5. Bobby Flynn – Australian Idol 2006.

Att köra en egenskriven låt på en audition är sällan en bra idé. Det finns några få undantag – vår svenska Moa Lignell är ett, sköna liraren Bobby Flynn ett annat. Här visar han integritet, musikalitet och karaktär, inte alltid självskrivna ingredienser i en audition. Han slutade sjua i tävlingen.

4. Katharine McPhee – American Idol 2006.

Det här är inte en perfekt audition. Jag är inte särskilt förtjust i låten. Hon är överdrivet teatralisk och kör med nåt sorts fejksug i blicket. Men rösten! När hon krämar på i andra delen av det här framträdandet känns det som att hon är en av de där sångerskorna som kan göra precis vad de vill med sin röst.

3. Karise Eden – The Voice Australia 2012.

Karise Eden har inte haft det så lätt i livet. Hon placerades tidigt i fosterfamilj, nu är hon nitton år och ska förverkliga sin stora dröm att bli sångerska. Jag önskar ni kunde få höra henne berätta sin historia själv – med sin helt normala ljusa nittonåringstalröst – och sen även höra juryns kommentarer efter att hon har sjungit, men jag hittar tyvärr bara hennes framträdande på Youtube. Eller bara och bara, lyssna själva.

2. Gareth Gates – Pop Idol 2001.

17-åriga Gareth stammade svårt och fick kämpa med att ens få fram sitt namn när han stod framför Simon Cowell och de andra domarna i världens första Idol – brittiska Pop Idol som sändes 2001/2002. Men när han väl sjöng gick det bra (även om man får höra väldigt lite av sången i klippet här). Med en del talang, tre delar nostalgi och fem delar mod hamnar han tvåa på denna lista, precis som han gjorde i tävlingen.

1. Bianca Ryan – America’s got talent 2006.

Som jag har svettats över denna topp 40, flyttat upp och ner och ändrat om hundra gånger, men vem förstaplatsen ska gå till har jag inte tvekat över en sekund. Många har försökt göra detta efter henne men ingen har gjort det som elvaåriga Bianca Ryan. Det perfekta talangtävlingsframträdandet.

TEXT: Sara Ödmark

Se hela listan: 40-31, 30-21, 20-11 och 10-1.

Inför det framgångsrika valet konstaterade Der Western att partiets inträde innebär något av en kulturkrock. Som exempel lyfter de Dr Harry Martin, som skrev ett mail till partiet där han påpekade att deras namn var olämpligt och fick ”ROFLCOPTER GTFO”* till svar. Partiet förklarade att det inte var meningen att svaret skulle hamna hos honom, det var tänkt internt — men hög arbetsbörda gjorde att det gick ut av misstag.

Själva namnvalet är något av en regelbunden het potatis. Många har kontaktat Piratenpartei för att kritisera det, men de förklarar att ”Pirat” är självironiskt, eftersom det från början är ett namn de fått av advokater, åklagare och inrikesminister med ansvar för illegal fildelning. Der Wester konstaterar att kulturkrocken är ett faktum; dels introduceras ett ”helt nytt språk” bestående av akronymer och dels finns det nu ett parti som har en ”känsla för självironi”.

Piratenpartei jobbar dessutom helt annorlunda. De använder sig av en relativt okänd metod som kallas ”liquid democracy” för att bygga sin politik. Frågeställningar avhandlas i grupp och en speciell detalj är man kan ”ge bort” sin röst till en representant man upplever är väl insatt i en frågeställning, helt eller delvis. Men metoden ligger närmare en direktdemokratisk funktion än representativ och jämförelser kan göras med hur det praktiska arbetet sker med faktainsamling till t.ex. Wikipedia.

Listan kan antagligen göras lång med skillnader i hur Piratenpartei arbetar och verkar jämfört med etablerade partier. Dock ska man inte glömma bort att de etablerade formerna kan framstå som lika svårbegripliga för de väljare som har helt andra referensramar idag. Det skifte vi lever i syns nu även i flera parlament runt om i Europa.

*ROFL betyder ungefär att man rullar på golvet av skratt, med ”copter” blir det extra förstärkt. GTFO är en förkortning av ”get the fuck out”, ungefär ”stick och brinn”.

Bortsett från att det var en av de mest friska debatter Publicistklubben erbjudit landade man aldrig riktigt i frågans kärna. Vad är det som gör att varumärken ens krävs eller behövs.

Personliga varumärken, eller ”profiler”, har alltid efterfrågats. De har funnits i spalterna med stora bylines eller skapats automatiskt utifrån tv-framträdanden. Samtidigt har vi kommit i en tid där fler plattformar har dykt upp, där vem som helst kan publicera sig och nya profiler därmed skapas. Den som har räckvidd här har också makt.

Men varför är det här viktigt? Varför har vi fått den här utvecklingen?

Jag är verkligen ingen expert i sociala konstruktioner, samhällsutveckling eller antropologi. Men jag tror det finns några saker som är viktiga att inse, allra mest om man är journalist och söker relevans i vårt samhälle. Att det till stor del handlar om det nyord vi skapat för nätets utveckling: Sociala medier.

Ett nät som så uttryckligen bygger på sociala relationer och konventioner kräver också avsändare som är sociala. De som har lyckats i sociala medier har varit just det: Bjudit på sig själva, använt sin person, blandat högt och lågt och lyssnat på sin omgivning. Anpassat sig till samtalet och de sociala konventionerna.

Hela Publicistklubbens panelsamtal blir plötsligt en ironisk kuliss. De äldre journalisterna, med Janne Josefsson i spetsen, vevar om hur en yngre generations förfall, pekar ut Ebba von Sydow som bricka i ett spel och Alex Schulman som köpt. De äldre journalisterna (ja, låt oss för enkelhetens skull generalisera) lever i en vanföreställning om att världen är byggd på avsändare och mottagare och att avsändaren därför har ett tillfälle att sända och att allt därför måste vara klanderfritt. I deras värld har man bara en chans och när den nu, genom att bjuda in kommersiella aktörer, förbrukas försvinner också förtroendet för personen. Och gör den inte det är journalistiken i fritt fall.

Ebba von Sydow och Alex Schulman är uppenbart chockade under debatten. Inte bara för att de attackeras så hårt och med sådant brinnande engagemang, utan också för att frågan är så befängd? Har dessa äldre journalister, som påstår att de står med fötterna rotade i myllan, aldrig mött folk på nätet? Har de inte förstått?

Att det förhåller sig just så blir uppenbart när Stina Dabrowski uttrycker sin djupa förvåning över att 1) Ebba von Sydow har en så fin blogg 2) har så insiktsfulla bloggkommentarer. Som att sociala medier, läsarmedverkan, är begränsad till kvällstidningars vanvårdade kommentarsfält?

Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av journalisthögskolan, de kommer inte att adlas av traditionella tv-kanaler, utan växa fram från de som klarar av de sociala relationerna bäst. Det är därför journalister behöver vara varumärken. Eller kalla det att vara ”personlig”. Precis som vi behöver vara personliga när vi träffar folk vi intervjuar. Vi säger hej, pratar väder, drar en anekdot, visar oss närvarande och på samma nivå innan vi börjar vårt samtal.

Det har inte krävts tidigare. Då har det inte funnits särskilt många kanaler att välja på. Vi har tvingat in våra läsare, lyssnare och tittare till oss. Idag måste vi förtjäna vår plats.  Det kan vi försöka göra genom att låta våra mediehus varumärken ta plats i sociala medier. Men där upptäcker vi snabbt att de knappast kan vara lika sociala som människor.

Det är i den kontexten våra medarbetare, journalisterna, behöver vara personliga. Det är därför vi behöver fokusera på deras person. Det är därför vi behöver uppmuntra dem att vara personliga, berätta om väder och vind, vara triviala ibland. För att hjälpa journalistiken fästa hos mottagaren.

Ajour försöker, ganska trubbigt, arbeta utifrån den här insikten. Det är därför vi har bylines stora som hus bredvid varje text. För att den personliga avsändaren är viktig. För att du bättre ska relatera till det jag skriver. Det innebär inte att jag ger avkall på de journalistiska metoderna, men att det sker en förskjutning där du kräver att förstå vem som skriver en text. En relation till avsändaren.

Domen om Publicistklubbens debatt föll på nätet redan innan debatten hann avslutas. Janne Josefsson är en empatilös gubbe. Och det hade kunnat bekomma Janne Josefsson om han någonsin skulle läst vad hans omgivning tyckte. Det gör han inte. Istället stänger han högfärdigt in sig i ett rum i SVT Göteborg och fortsätter göra journalistik med tron att det han gör och väljer är viktigare än andra.

Den insikten fungerade en gång i tiden, när några få var tvingade att välja för många andra. Den fungerar inte i en tid som ger makt åt de som lyssnar, anpassar sig, förstår. Men framförallt bara är sociala.

Efter 13 år och 6348 recensioner stänger en institution på internet ner. Dagensskiva.com publicerade idag sitt sista inlägg. Varför just nu? Vi frågade grundaren Patrik Hamberg varför.

- Att det blev just idag beror på att vi ville sluta samma dag som vi började, fast 13 år senare. Beslutet tog vi för några månader sedan, så för oss var det ingen nyhet. Vi kände att det var dags för något nytt. Vi har försökt förnya oss inom ramen för dagensskiva.com, men utan någon större framgång. Arvet väger lite för tungt, namnet förpliktigar. Dagensskiva.com är en skivrecension om dagen. Allt utanför det har ofta varit en konstruktion. 

Hur har musikbranschen och lyssnandet förändrats över de här 13 åren ni har hållit på?
- Det går inte att jämföra musikvärlden idag med hur den såg ut 99. Det finns mer av allt idag. Mer musik. Fler som skriver om den.

Jag köpte inte cd-skivor alls under ett par år (2007-2010 ungefär). Men förra året fick cd-skivan en liten revival hos mig. Jag köpte de tio jag lyssnat mest på under året och några till som kom under året. De album jag köpte under årets gång hade alla det gemensamt att de kom med något mer än en cd-skiva, oftast en bok (de fina albumen av Mattias Alkberg och Goran Kajfes till exempel). Mitt eget favoritformat är annars vinyl+mp3, det är det allra bästa.

Lyssnar folk på album nu för tiden?
-  Jag gör det i alla fall. Jag tror att det gäller för de flesta i redaktionen. Den stora skillnaden idag jämfört med 1999 när vi började är att det är så oändligt mycket lättare att lyssna själv och bilda sig en uppfattning om musiken idag.

Vad har Spotifys intåg betytt?
-  För mig personligen har det inneburit att antalet album jag lyssnar på upprepade gånger har minskat. Jag lyssnar på mer musik, men gör färre upprepningar.

Vilka är dina favoritrecensioner?
- Det vet jag inte om jag klarar att plocka fram just nu. Någon gång ska jag titta igenom de 865 jag hann skriva och försöka lista tio favoriter. Men om jag ska plocka fram en jag är nöjd med så blir det förmodligen texten om M.I.A.s debut ”Arular”. Min mest kommenterade och den som flest verkar minnas är en helt annan. En som jag kanske har ett lite mer kluvet förhållande till idag, den koncisa recensionen av Modern Talkings ”Victory -The 11th Album”.

Startar ni något nytt nu?
- Det kommer nog något nytt. Vi är inte riktigt överens om vad än bara, inte ens överens om namnet. Flera av de bekanta namnen kommer att vara med. Kanske blir det redan under måndag 14 maj. Trots att klockan är halv tolv 13 maj när jag skriver det här är jag faktiskt helt ärlig när jag skriver att jag inte vet hur och vad det blir. Vi börjar med en vit sida och så bygger vi något av det. På något vis ska vi väl förvalta de 6348 recensionerna också.

Komikern Magnus Betnér gjorde en Louis CK – la ut sin senaste show exklusivt på nätet. Istället för att tjäna pengar på sälja det till tv bad han användarna betala 49 kronor för att ladda ner en kopia. Men medan Louis CK tjänade en bra hacka har Magnus Betnér sett ett annat resultat. Han behövde 10 000 nedladdningar för att täcka sina kostnader. Hittills har han fått 3100. Men fildelningssajten Tanka fetast har registrerat 7000 nedladdningar.

Magnus Betnér är besviken.

- Det är såklart tråkigt när jag gjort allt jag kan för att få ut en lyxig produkt till ett superpris. Det är den mest påkostade av mina shower och den kostar överlägset minst. Förmodligen är det väl ännu fler som tankat ner den illegalt från andra sajter, men jag har inga siffror på det, säger Magnus Betnér till Ajour.

Inledningsvis hade Betnér stora tekniska problem och flera rapporterade om att de istället laddat ner den via fildelningssajter, men sedan betalat för sig. Betnér menar att det var så de första dagarna, men att det inte kan vara en förklaring.
- Nej det tror jag inte. Det är säkert minst fyra gånger så många som har tankat illegalt som de 3100 som har betalat för sig. Teknikstrulet löste vi ganska snabbt också, så jag tror det gjorde marginell skillnad. Nästa vecka kommer också en torrentlösning på min sajt.

Tror du att fler betalsätt, kanske sms, hade hjälpt?
- Fler betalningssätt hade säkert gett några nedladdningar till, men vi snackar 10-tal, inte 1000-tal och varje ny betalningsmodell man lägger till kostar pengar så vi fick lov att välja bort några. Det finns både kreditkort, paypal och ett par internetbanker så om folk vill ha showen borde det kunna räcka tycker jag.

På Pirate bay är det flera som hänvisar till din sajt istället för att ladda ner den illegalt. Tror du sådana uppmaningar hjälper?
- Nej, att ladda ner film gratis har blivit en livsstil som verkar oerhört svår att ändra på.

Det här var ditt försök att göra något nytt i en bransch som har svårt att hitta nya intäktsströmmar – hur utvärderar du det nu?
- Som det ser ut nu så sänder jag nästa show i tv och skiter i att ge ut den på annat sätt över huvud taget. Fler kommer att se den och jag kommer få mer pengar som jag kan lägga på annat. Men det var helt klart värt ett försök.

Du satsade en halv miljon på projektet, hur mycket räknar du med att få tillbaka? Har projektet nått sin peak?
- Jag räknar nog med att få tillbaka pengarna så småningom, även om jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Det kanske slutar med att jag säljer den till någon tv-kanal i höst för att få igen det sista. Om någon vill ha den. Comedy är ju lite färskvara och kanske särskilt min.

Hur ser du på framtiden, kommer du våga göra något liknande igen?
- Våga gör jag ju, men frågan är om det är värt besväret när jag får både större exponering och mer pengar i plånboken med gamla distributionskanaler. Men vi får se, jag har lite idéer för hur man ska kunna tweaka projektet till nästa gång.

Om du skulle göra det igen – vad hade du gjort annorlunda?
- Göra en billigare produktion, t ex skita i HD och inte ge möjlighet till fullt så många format. Kanske ta bort en kamera och strunta i att texta. Hade nog kunnat spara 150-200 000 på det och lagt de pengarna på marknadsföring i stället. Men jag ville som sagt testa det här fullt ut med en superlyxig produkt. Och så hade jag sett till att sajten för nedladdning funkade bättre innan jag släppte den. Ha en fungerande torrent-lösning från start till exempel.

Igår stod jag i teve och sa apropå att tjejer som ligger anses vara horor medan killar stiger i värde, att så länge vi har ett samhälle där tjejer bedöms efter utseende och killar efter prestation så kommer det inte att förändras.

Och de flesta reaktionerna jag fått handlar om mitt utseende.

Kanske värst av allt: jag suger i mig som en svamp, eftersom jag är relativt säker på vad jag pratar om men grymt osäker på mitt utseende.

Om du gör som du alltid har gjort blir det som det alltid har blivit.

Här är inslaget i SVT Aktuellt

Youtubefenomenet Mange Makers har Ajour skrivit om flera gånger. Pojkarna som gjorde en låt på skämt, ”Fest hos Mange” la upp den på Youtube och plötsligt satt med 5 miljoner visningar och ett skivkontrakt med Universal. Läs mer i våra tidigare inlägg.

Efter Fest hos Mange har de släppt ett gäng varianter av samma låt och en uppföljare. Och i torsdags släppte Mange makers sin tredje singel – givetvis med sin start på Youtube. På två dagar har den fått över 350 000 youtubevisningar.

Det finns flera saker som är värda att notera med den nya musikvideon. Inte bara att flera av bandmedlemmarna saknar funktion: Den beatboxande medlemmen är nu bara aktör och den charmigt falsksjungande har autotunats till skönsång. Men budgetet är en helt annan. Det såg vi såklart redan med Mange bjuder – Universals inblandning gör att man har pengar att göra mer påkostade videos. Men här finns också en helt annan kommersiell medventenhet.

Under klippet finns såklart hänvisningar till Itunes och Spotify (där låten funnits sedan igår), men också till merchandise. Även i videon läggs stort fokus på deras t-shirts, som de själva använder under delar av klippet.

För ett gäng som bara råkade göra en hit baserad på gratis youtubevisningar känns det som att den senaste videon försöker paketera gruppen på ett tydligare kommersiellt sätt som gör att det förlorar lite…själ? Oavsett det är det såklart en viktig sak att hitta nya och andra intäktsströmmar. Det är en både naturlig, till viss del tradtionell, men också intressant utveckling.

Relaterat: Läs Ajours serie om Sveriges största Youtubestjärnor

Uppdaterat: I dag gör Aftonbladet en intervju med Mange makers

Med anledning av debatten kring det höga biljettpriset under HockeyVM skriver Daniel Erkstam om en biljettplats som inte subventioneras.

I går deltog jag i Torsdagsaktionen utanför Rosenbad. Det är en utnötningskampanj som pågått varje torsdags morgon sedan december. Aktionen handlar om att tiden går utan att otillgänglighet lyfts in i lagen om diskriminering. I dag är det 539 dagar sedan utredningen (promemorian) ”Bortom fagert tal” kom fram till att otillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar är diskriminering. Många länder har en sådan lagstiftning sedan många år, det finns en majoritet i Riksdagen för ett sådan lagändring men regeringen förhalar frågan. Förbundet DHR och eldsjälen Maria Johansson har startat kampanjen och fler och fler organisationer för människor med funktionsnedsättningar ansluter sig.

Hans Filipsson var också med utanför Rosenbad igår. Han är initiativtagare till Marschen som är en årlig marsch som kämpar för exakt samma sak som Torsdagsaktionen. Och Hans hade en färsk upplevelse av hur människor med funktionsnedsättningar diskrimineras dagligen:

Förra veckan skulle Hans han boka biljett till hockeymatchen Sverige-Ryssland i Globen som äger rum ikväll. Då Hans sedan länge har tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och speciellt människor som använder rullstol spelade han in samtalet för att dokumentera vad de sa. Att ringa (och då bara under vissa öppettider) är enda alternativet då möjlighet att boka ”Rullstolsplatser” i Globen och andra arenor via webben inte finns. Det kostar dessutom extra. Redan där kommer första diskrimineringen.

Det andra handlar om biljettpriset. Det har varit mycket snack om att hockeybiljetterna i den pågående VM-turneringen har varit för dyra och att det är en anledning till att läktarna varit så tomma hittills. Hockeyförbundet har sänkt priserna så den billigaste platsen till kvällens match kostade 415 kronor. Men för rullstolsburna finns bara särskilda platser och den billigaste (enda) alternativet för Hans var en biljett för 1340 kronor. Alltså mer än tredubbla.

Hans har idag bloggat om det hela på Fulldelaktighet.nu. I kväll är han på matchen. Men historien slutar inte där. För Hans kommer att lämna in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Och liknande historier kommer nog tyvärr att återkomma i framtiden. Det här var ett klockrent fall av diskriminering. Men det är även dags att människor med funktionsnedsättningar som inte kommer in på restauranger, konferenslokaler, butiker och andra allmänna lokaler räknas som diskriminering.

Uppdaterat: TV4 skriver (där också bilden är lånad med tillstånd (C))

TEXT: Daniel Erkstam, bloggare på erkstam.se och sedan länge intresserad av funktionshinderfrågor och tillgänglighet.
Följ @erkstam